.

Första gången är alltid speciell.
Eller i alla fall ganska speciell.
Det spelar ingen roll vad det handlar om.
Egentligen så vet jag inte vad jag syftar på.
Jag kan bara inte sova.
Jag kan inte slappna av.
Jag längtar till jag flyttar härifrån.
Då skulle jag inte sitta och lyssna på låg musik.
Det skulle vara högt.
Eller högre.
Första gången jag bor ensam kommer vara speciell.
Jag vill få just den speciella känslan snart. Fort. Ge mig. Nu.
Och lögner, jag hatar lögner.
Jag kan göra och säga saker som sårar folk lite ibland kanske.
Men jag ljuger inte.
Kanske nån vit lögn ibland.
Jag tycker det mesta är ok.
Men inte lögner.
Vet inte varför jag tycker så.
Eller vem försöker jag lura.
Jag vet exakt varför.
Det har alltid vart så.
Senast jag drog en lögn var i torsdags.
Om det inte räknas när jag ljuger för sig själv.
Det är inte samma sak.
För isåfall skulle jag bli tvungen att ta tillbaks det jag nyss sa.
För för mig själv ljuger jag dagligen.
Förmodligen oftare.
Om man kan göra något oftare än dagligen?
Jag är så rastlös.
Inte just nu men annars.
Jag vill göra nått men ändå inte.
Och jag är egentligen astrött och jag har ont i mitt knä.
Jag måste ramlat igår.
Jag har en stor minneslucka.
Jag vet inte om jag skulle vilja veta vad som hände under den tiden.
Det blev ett långt inlägg och jag skulle egentligen kunna fortsätta men jag har svårt att tro att nån orkar läsa ens hälften.
Fast det är ju fel att utgå från sig själv.
Det har jag gjort X antal gånger och vi kan ju säga att andra inte tänker likadant som mig alltid.
Och jag har förstått att vissa inte tänker alls.
Och det irriterar mig när det är jag som blir drabbad.
Och nu kom jag på att jag blev extremt besviken på en liten sak igår.
Inger märkvärdigt egentligen.
Mitt hopp dog bara.
Eller det dog inte egentligen.
Det försvann bara för några sekunder.
För har man inget hopp så kan man lägga av med allt.
Men mitt hopp irriterar mig.
Det bara finns där hela tiden och vägrar försvinna när det ska.
Eller nått sånt.
Hejdå